Det är under min värdighet att byta några ord med dig

Ibland hamnar vi alla i vardagliga situationer som vi på förhand hade önskat en stund av förberedelse inför. Situationer då modet och orden tryter och lämnar kvar en gnagande besvikelse över det egna agerandet. Linda Lagström är en nyckelmedarbetare på Kull Leadership och företagets kommunikatör. Här är hennes berättelse om just en sådan vardaglig situation. /Margareta Kull

Jag åkte tåg här om veckan, X2000 mellan Stockholm och Lund. Hade ett eget rymligt säte och bjöds på kaffe och muffins medan landskapen passerade. Några rader längre fram satt en gammal dam. Jag såg henne redan när vi stod på perrongen. Hon hade en jämnårig man med sig. De pussade varandra försiktigt farväl och damen tackade honom för att han följt henne hela vägen till tåget. Jag tyckte det var så fint. Nu när tåget passerat Norrköping hör jag den gamla damen igen, denna gång förklarade hon högljutt för tågvärden att det var under hennes värdighet att byta några ord med honom. Hade jag hört rätt?

Vägrade hon ens att prata med tågpersonalen? Uppenbarligen, för nu skyndade han därifrån, resenärerna bredvid tystnade och skruvade på sig till synes beklämda av hela situationen.

 “Det är under min värdighet att byta några ord med dig”.

Jag vet inte om det var mannens profession som föranledde ett förminskande av damens självaktning eller om det var hans icke nordiska färger som satte hennes pondus ur spel.

Orsaken spelar egentligen ingen roll. Det som däremot spelar roll är att, trots min direkta önskan om att ställa mig upp och lika högljutt besvara hennes unkna människosyn, så sa jag ingenting. Jag teg. Teg precis som alla andra i den där vagnen.

Varför?

För att jag var rädd. Rädd för att själv bli förminskad, förlöjligad och ignorerad. Kanske tänkte vi alla där och då att det är lönlöst att tjafsa med människor som uttrycker sig sådär. Kanske önskade vi att någon annan skulle ta till orda. Någon som satt närmare, någon som var mer vältalig eller någon som hade modet. Likväl, under tiden förblev det tyst. Det får aldrig bli tyst.

Ett barn förlöjligas av folkvalda på twitter. Kvinnor förnedras av en blivande president inför hela världen. En man förminskas på ett tåg. Ingen av dessa situationer får mötas av något annat än tystnad. Jag måste lova mig själv att våga nästa gång. Ha modet att säga emot dem som förminskar, förnedrar och förlöjligar.

Varför?

För att det är under MIN värdighet att låta dem få sista ordet.