Gränssättning

Fy vad trött jag är på allt detta snack om andra! Ska det aldrig ta slut?

Efter en intensiv arbetsvecka tar jag mig en stund på Espresso House medan jag väntar på min väninna som jag ska tillbringa kvällen med. Jag sitter och bara är med mig själv, mina tankar och min caffe latte. Så kommer två kvinnor, ett par år äldre än jag, och sätter sig en bit bort. Jag börjar slölyssna på deras samtal. Egentligen vill jag inte – men det överröstar mitt eget med mig själv. Det ena ger det andra i samtalet. Den ena kvinnan berättar om någon dum människa som inte klarar sitt jobb. Den andra lyssnar uppmärksamt och fortsätter med att ingående berätta om några andra helt inkompetenta individer. Kanske är det journalister på TV hon pratar om. Jag hör inte detaljerna. De fyller i varandras meningar, suckar och stönar. Båda är djupt engagerade och samtalet verkar innehålla och ge dem båda energi.

När jag sitter här känner jag hur först tröttheten kryper inpå mig. Men snabbt kommer en mer energirik känsla. En ilska. Jag blir så förbannad. Jag förstår att de förhöjer sig själva och mår bättre genom att bekräfta varandra i sin förträfflighet och andras svaghet. Men det gör mig så förbannad! De lämnar stället med ett leende och verkar vara redo att möta världen.

Allt detta eviga skitsnack om andra. Det är som att vi inte kan umgås utan att ha en gemensam fiende. Vad handlar det om? Och vart leder det?

Det handlar i regel om Kritikern inom oss. Denna starka försvarare håller fanan högt och slår ner på andra. Allt för att slippa komma i kontakt med mina egna rädslor och tillkortakommanden. Om jag kritiserar dig så gör mina egna brister inte så ont. Men i grund och botten handlar det om att jag för en stund inte behöver vara rädd.
När jag pratar illa om en arbetskollega så slipper jag ju för en liten stund komma i kontakt med min egen känsla av t ex inkompetens. Jag kanske är rädd att jag inte är tillräckligt duktig på ett område och i stället för att verkligen känna det och prata om det så väljer jag att fokusera på någon annans brister. Ofta just den person i vars närhet jag känner mig inkompetent. Med hjälp av kritikern lägger jag gärna också över skulden på henne för t ex vår relation. Då slipper jag förändra mitt eget beteende.
Men som alla försvar hjälper det bara en kort stund – sedan väntar obehagskänslan där igen. Är jag dessutom en person som innerst inne inte vill prata illa om andra så kan det göra ont att uppleva att det var precis det jag gjorde.

Kritikern kan vara aktiv. Den är hyfsat lätt att upptäcka. Den uttrycker sig tydligt att problemet/ felet ligger hos någon annan: ”Hon tar alltid så mycket plats.”, ”Han ska alltid visa att han kan.”, ”Du vet alltid bäst.”, ”Hon hör aldrig av sig.”, ”Du gör ingenting.”

En kritiker kan också vara passiv. Som chef/kollega/partner/medarbetare/ familjemedlem kanske du bara upplever en tystnad eller en kyla. Själv kan jag upptäcka att jag känner mig nervös eller orolig, helt enkelt inte så lugn och trygg som jag vill vara – och kan vara. Detta kan också vara den tysta kritikerns syfte. Om jag känner mig orolig så kan hon/han känna sig lugn och lite ”bättre”.

För mig är tystnaden mer skrämmande än ord.

Vad kan vi då göra i stället för att prata illa om någon? Rikta uppmärksamheten mot dig själv och ditt inre i stället för till den andra personen. Börja med att notera t ex ”nu har jag verkligen lust att berätta om min chef/medarbetare/kollega/partner som…”. När du väl vet att det är det som trycker på kan du stänga munnen. Säg ingenting. Fråga dig i stället tyst för dig själv: ”Vad är jag rädd för? Vad vill jag uppnå egentligen med att prata om henne/honom?” Ofta minskar behovet att prata om någon annan när du vet vad din del är.

Jag har den enorma glädjen att få sitta i mängder av samtal där människor berättar om sitt innersta. De pratar om det som är viktigt för dem. Det som är sant för just dem – önskningar, rädslor, relationer etc. De är alla människor som gör sitt bästa – och är ledsna över att de inte är perfekta. Precis som jag själv.
Alla dessa möten och livshistorier gör att jag får allt svårare att snacka skit. Jag har hört allt för många människor berätta om hur de försöker göra sitt bästa, hur de har utvecklat de strategier de har, hur ledsna de är över skeenden som inte blir som de önskar och hur rädda de är – för att inte ana att detta finns hos oss alla. Även hos den jag har lust att prata illa om.

Tänk om fler berättade öppet om sitt innersta – i fler sammanhang. Tänk om vi alla var lite mer öppna och berättade om våra rädslor. Då kanske också skitsnacket skulle minska.

Att sätta gränser är det bästa som finns

Tänk att det ska vara så svårt att säga ifrån när vi innerst inne vill. Jag önskar att det vore lika självklart att säga nej som att säga ja.

Hur ofta är det som vi säger till någon som pratar illa om någon annan? Inte så ofta som vi skulle vilja. Även om vi kanske inte håller med så säger vi emellanåt ingenting. Vi står där och nickar. Själv säger jag ofta någonting idag men där finns också situationer där jag känner mig som gisslan – och ändå inte säger ifrån.

Vad är det som hindrar oss att sätta gränser? Vad är vi rädda för?

När du säger stopp eller nej till något du inte vill ha i ditt liv säger du samtidigt ja till något som är mycket viktigare. Dig själv. Du bekräftar inför dig själv att du är den du innerst inne vill vara. Ofta känns det som en kraftfull signal till dig själv. Du bygger din positiva uppfattning om dig själv – självkänslan ökar.

Finns det något viktigare än att stärka den positiva känslan du har inför dig själv? Troligtvis inte. Så vad hindrar oss?

Ofta handlar det om att vi är rädda för vad andra ska tycka om oss. Och då speciellt den person vi står inför. Om du säger nej till att diskutera andra kan det lätt uppfattas som kritik. Du kan plötsligt befinna dig i en mindre konflikt och riskera att bli avvisad som tråkig, kall, präktig el dyl. Så i stället väljer du att lyssna, att bli delaktig, att inte stå upp för dig själv och att faktiskt en dag bli avvisad av den ni pratar om i stället.

Tänk om du i stället utgick ifrån att det är underbart att sätta gränser. Att det är det absolut bästa som finns. För det är det ju i och med att du säger JA till dig själv och den du verkligen vill vara. Hur skulle du agera då?