Shakespeare och flyktingarna: Våga älska

Vad sade Shakespeare, den “universella kärlekspoeten”, om flyktingar? “Tänk dig att du ser de miserabla främlingarna, med sina barn på ryggen, med sitt torftiga bagage, som tar sig till hamnarna och kusten för vidare transport … Vad skulle du tycka om att användas på detta vis? Detta är främlingens situation, och detta är vår gigantiska omänsklighet.” Shakespeare påminner oss om hur skrämmande empati kan vara, men utan den så upphör vi att vara mänskliga.

År 1593 svepte anit-invandringsupplopp genom London. Stora gruooer av ungdomar marscgerade genom gatorna skrickande anti-franska slagord (Vi kommer att skära av er halsarna medan vi ber) mot flyktingarnas massinvandring till staden ifrån grannlandet Frankrike och deras fruktansvärda religionskrig.

Shakespeare var en av de sex författare som arbetade med pjäsen ” the Booke of Sir Thomas More” och som dramatiserade oförglömliga scener. Pjäsens hjälte (Sir Thomas More) vänder sig mot upprorsmakarna och, i ett tal skrivet av Shakespeare, avväpnar elegant situationen och tar gadden av upproren. Var i fiendens skor, uppmanar More revolutionärerna. Hur skulle du känna att avvisas av ledare som “föraktar dig som en hund” och “vässar sina avskydda knivar mot din hals”? “Vad skulle du tänka om att användas på detta sätt?” (Hur skulle du känna i den här situationen?)

 

Kärlek är när vi ser någon för den hen är – inte för hur vi känner inför hen

Denna “enkla” fråga (hur skulle du känna?) är i centrum för all kärlek och mod. I vår egen tid av terror, krig, rädsla och flykt behöver den vara i centrum för alla modiga och logiska svar. Men det är lättare sagt än gjort. När vi blir rädda stänger vi lätt ner vår empati. Vi är så rädda inför de förändringar vi upplever att den andra personen ska låta oss konfronteras med att vi slutar att verkligen se individen. Vi säger “kärleken är blind”, men motsatsen är faktiskt sann – rädslan är blind – kärlek är att våga se längre än vår rädsla.

Shakespeare förstod att kärlek är att se individen för den hen verkligen är – dennes verkliga behov och situation – fri från vår egen rädsla och våra försvar. Kärlek bygger på denna empati, men empati kräver av oss att vi tar oss förbi våra egna rädslor. Empati kräver mod.

 

Kärlek är att se helheten

Shakespeares empatiska tal i “Book of Thomas More” påminner mig om agape – det klassiska grekiska ordet för vår förmåga att älska och ta hand om såväl främlingar som de som står oss närmast. Här i Västeuropa tror vi oftast att kärlek är en överväldigande, passionerad kraft som vi inte har någon makt över. Detta hindrar och begränsar oss. Grekerna identifierade sex typer av kärlek. Eros – vår nutids romantiska kärlek – var bara en av dem. Varför talar vi inte om värdet av de andra längre? Är vi kanske rädda för det mod och den disciplin de kräver?

 

Philia: Kärlek och lojalitet: Grekerna värderar Philia, eller djup vänskap, långt högre än Eros. Philia är den känsla av lojalitet vi har mot våra barn, vänner, familj och kamrater. Philia hedrar de uppoffringar vi gärna gör för dem och vetskapen om att de skulle göra detsamma för oss.

 

Agape: Kärleken till allt, till alla, till hela mänskligheten. Agape senare översatt till latinets “caritas”, är roten till vårt nutida ord “välgörenhet”. Agape är vår förmåga till social empati, vår uppfattning att “vi är alla i det tillsammans.”

 

Philautia: Kärleken till jaget. Grekerna särskiljer mellan negativ egenkärlek – narcissism – och philautia. Philautia bygger på tron att om vi tycker och känner oss trygga i oss själva har vi sedan kärlek att ge till andra. Som Aristoteles skrev: “Alla vänliga känslor inför andra är en förlängning av en människas känslor inför sig själv.”

 

Kärlek är inte något som bara “råkar hända oss”- vi väljer det, vi bygger det

Vi behöver befria oss från Eros och omfamna dessa andra definitioner. Till skillnad från vad som gäller vid Eros träffas vi inte av pilar eller blixtar från ovan när vi upplever philia, agape och philautia. Det är medvetna handlingar baserade på en vilja som skapar detta. Vi bygger dem och tränar dem med kompetens, sten för sten, och de verkar genom handling. De kräver daglig praxis och disciplin. När vi bygger en kultur som uppmuntrar, värderar och skapar små handlingar av kärlek och omsorg, kan resultatet bli extraordinärt.

I en studie 2014 i USA “The Influence of a Culture of Companionate Love in a Long-term Care Setting” (Administrative Science Quarterly), intervjuades 185 anställda, 108 patienter och 42 familjemedlemmar till patienterna på en stor sjukvårdsinrättning med 16 månaders mellanrum. Undersökningen visade att anställda som upplevde att de arbetade i en kärleksfull och omtänksam kultur upplevde högre nivåer av tillfredsställelse, lagarbete och hög arbetsnärvaro. Den visade också att en varm arbetsmiljö kan innebära värdefulla resultat för patienterna, som t ex förbättrat humör, livskvalitet, tillfredsställelse och färre resor till akuten.

En uppföljande studie undersökte sju olika branscher – från finansiella tjänster till fastighetsmarknaden. 3,201 personer intervjuades – med samma resultat: Människor som arbetade i en kultur där de kände sig fria att uttrycka tillgivenhet, ömhet, omsorg och medkänsla var mer nöjda med sina jobb. De kände engagemang för organisationen och ansvar för sin insats.

Hur skapar vi en mer medkännande, omtänksam kultur i vår organisation? Hur kan vi kommunicera på ett sätt som visar att vi verkligen bryr oss?

 

Var inte rädd för att ställa svåra frågor: Under kriser och konflikter vänder mod, empati och nyfikenhet oss utåt bort från våra egna reaktioner och mot en djupare förståelse för den andra personen och dess gömda behov och farhågor. Konfliktlösning bygger på nyfikenhet: Vilka ouppfyllda behov ligger bakom denna konflikt? Hur kan vi nå och uppfylla dem? Var aldrig rädd för att fråga dig själv “Vad är den här personen verkligen rädd för?”, “Vad behöver hen?”, “Hur kan dessa behov tillgodoses?”, “Vad var vår roll i skapandet av dessa behov, och vilken roll kan vi spela för att uppfylla dem? ”

 

Frågorna är svaret, öppna frågor uppmuntrar människor att utforska sina egna känslor och reaktioner. De är nyckeln till att bygga förtroende och omsorg. Försök att undvika slutna frågor som inbjuder till begränsade “ja” eller “nej”- svar. De leder ofta inte någonstans. Öppna frågor börjar ofta med hur, vad, vem, var. “Hur skulle du känna i den här situationen?” är en sådan öppen fråga.

 

Ge människor tid och rum: Nyfikenhet är som rymden – den är oändlig. Ge människor omkring dig tid och utrymme att expandera och växa. Det är en viktig anledning till att öppna frågor är uppskattade av terapeuter, analytiker, förhandlare och medlare. De ger människor utrymme – och tid.

 

Kärlek är “vi, vi, vi” inte ”mig, mig, mig “: Sann empati handlar ofta om att undvika att fokusera på våra egna reaktioner under kriser och istället öppna upp för andra människor – oavsett hur svårt det är. Det handlar om att vara villig först och främst, att omvärdera våra egna reaktioner och förutfattade meningar. Att medvetet ignorera all dold agenda som vi kan ha, sudda ut våra egna tankar och känslor och koncentrera oss med hela vårt jag på den andra personen.