Vem vill vara ett offer?

Ja, det kan man verkligen fråga sig. Fy för offer. Människor som bara tycker synd om sig själva. Det är inte kul! Vad man än säger till dem är inget möjligt. Ena dagen klagar de på chefen – om bara chefen vore annorlunda skulle allt vara bättre. Andra dagen klagar de på kollegor, medarbetare eller hur mycket de har att göra. Eller hur lite. Alltid är det något. Tänk om de bara kunnat välja sina medarbetare själva eller om konjunkturen skulle vara annorlunda – då skulle allt vara bättre. Eller hur?

Det finns bara en sak som är värre. Det är att upptäcka att jag själv är ett offer emellanåt. Fy! Jag antar att det aldrig hänt dig. Men det är inte kul – det kan jag lova. Andra som är offer stjäl min energi. Så vad händer då inte när jag själv är ett? Jag fullkomligt dränerar mig själv.

Så varför väljer vi att vara offer? Som vanligt utgår jag ifrån att vi alla väljer vårt beteende – oavsett om det sker medvetet eller omedvetet. Och oavsett om det är sant eller falskt så upplever jag att det är ett förhållningssätt som hjälper mig förändra det jag vill förändra och leva det liv jag innerst inne vill leva. Det hjälper mig att skapa makt över mitt eget liv.

Varför i all världen skulle någon välja att vara ett offer? Tänk gärna efter. Vad tjänar vi på det? Det är lätt att snabbt säga ”absolut ingenting” men i så fall tror jag inte vi skulle välja det.

Offret är smidigt. Offret är smart. Offret döljer sig bakom ett resonemang som resulterar i att det inte går att göra något åt situationen.
Det finns en obehaglig del i offerbeteendet. Under allt det där ”stackars mig” beteendet ligger ett skuldbeläggande på annan part. Det är relativt uppenbart att en kritiker som klagar på någon annan försöker skylla ifrån sig och inte ta ett eget ansvar för sin situation. Ett offer gör faktiskt samma sak – men det är inte alltid lika tydligt. Det kan vara lätt att göra precis det som offret hoppas på – att hålla med, att ge empati och ytterligare förstärka att det är synd om honom/henne. Så varför hoppas offret på det? Jo – för det innebär att hon/han inte behöver göra något. Det går ju ändå inte! Så varför försöka? Offret behöver inte se sina egna tillkortakommanden och inte heller förändra sitt beteende.
Känns det teoretiskt? Här kommer ett par exempel.

En chef som dignar under sin egen arbetsbörda. ”Om bara jag haft mer ansvarstagande medarbetare/en chef som förstod mig/inte haft så stort ansvarsområde skulle allt fungera fint.” Genom att ha detta förhållningssätt till sin situation så slipper hon komma i kontakt med obehagskänslor inför sig själv. Hon slipper kanske känna sig inkompetent. Hon väljer att inte se att hon behöver säga ifrån och kanske riskera att inte bli omtyckt eller att inte bli lyssnad på. Hon väljer i stället att lägga skulden hos någon annan.

Hur långt är steget till en medarbetare som klagar över sina icke ansvarstagande kollegor? Inte stort. Genom att spela ”stackars mig” slipper hon kanske ta upp ämnet med dem och komma i kontakt med sin egen del och ansvar i den relation som skapats.

En VD som klagar över konjunkturen. ”Om vi bara inte befann oss i en finansiell kris skulle allt vara mycket lättare.” Kanske är det sant, kanske inte. Det skapar i alla fall troligtvis lägre förväntningar på resultatet från omgivningen och VD kan slippa känna sig inkompetent när resultatet rasar. Undrar vad resultatet skulle blivit om hon förflyttat sig från ett offer för omständigheter till en människa med makt och kraft att förändra och kanske rentav att se lågkonjunkturen som en möjlighet?
Att förflytta sig till offer kan vara skönt. Att få tycka synd om sig själv ibland, att få ta en paus från att alltid vara stark och ansvarstagande. Det gäller dock att hålla koll på när pausen övergår i vana.

Usch ja. Tänk om jag bara inte behövde ha offer omkring mig. Då skulle allt vara mycket bättre. Det är inte lätt att vara offer för offer!

En utmaning: att coacha ett offer

Känner du dig maktlös inför folk i din närhet som sätter sig själva i offerroll? Påverkar de ditt liv, ditt arbete och din energi? Vill du ha en förändring? Att coacha offer kan vara en utmaning framförallt om du duckar för att lyfta problematiken.

Jag får emellanåt frågan hur jag coachar människor med offerbeteende. Det finns säkert massor av olika sätt att göra det på. Här följer dock två.

Egna Val. Ni trogna läsare vet vad jag menar. Som jag nämnde ovan utgår jag ifrån detta förhållningssätt. Jag ser det dessutom som en grundsten inom coaching. Genom att utgå ifrån att min coachee själv väljer sitt beteende, sina känslor och sitt liv – därför att där finns en personlig vinst i det hon gör – kan jag med nyfikenhet närma mig henne och det hon önskar förändra.

Lyfta det jag ser. Att med värme och kanske lite humor faktiskt be om tillstånd att berätta det jag ser kan hjälpa någon att utvecklas. Andra ser sådant jag inte ser hos mig själv. Att få ta del av det människor jag litar på ser kan hjälpa mig framåt. De kan se viktiga pusselbitar som jag behöver för att förändra mitt beteende. Om jag säger att jag anser coacheen sitter i offer? Absolut – om jag tror det är det bästa precis där och då! Men med ett mycket viktigt tillägg:

Ett avgörande tillägg. All coaching utgår ifrån ett icke-dömande förhållningssätt. För att få möjlighet att bidra till någons utveckling, vilket är en gåva, krävs att det görs med värme och empati. Här finns ingen plats för ett dömande. Vem är jag att döma en annan människa för att hon valt att vara ett offer just nu? Kanske hade jag själv gjort exakt samma sak om jag levt hennes liv. Sann coaching utgår ifrån nyfikenhet, värme, uppriktighet och lite humor.

Om du har riktigt svårt för människor i offer finns alltid möjlighet att titta på dig själv med samma nyfikenhet. Vad kommer det sig att de väcker så starka reaktioner hos dig? Vad är det hos dem som är så svårt att se? Vad är din del i er relation?

Skulle det möjligtvis möjligtvis möjligtvis kunna vara så att även du har ett litet offer väl gömt någonstans?